En gang sidst i firserne (jeg var meget ung 
) var der en dansk litteraturanmelder der skrev at Danmarks største poet i det forgangne årti var TV2’s Steffen Brandt. Svenskerne er her i det nye årtusinde så heldige at have Tomas Andersson Wij. Her i Danmark er han, helt uforståeligt, ukendt. Det er ikke mega-retorikkritisk, men forårssolen skinner, og her kommer Tommy och hans mamma, et eksempel på broderlandets rock’n roll agency i fineste stil:
Tommy och hans mamma
Den här doften av kastanj och gräs
pizzerian och grusvägsdammet
De här svala 50-talshusen
och alla bänkar där ingen nykter människa sitter
Jag är tillbaka där det började en gång
det var i ett annat liv, känns det som
Samma ljud när tunnelbanan stannar
Samma människa, ändå en helt annan
Och där ovanför Tobak och Spel
bodde Tommy och hans mamma
Hon var den vackraste mamma jag sett
Hon hade smink och inget hår under armarna
Och hon spelade Rod Stewart för oss
Hon lät oss smaka cigaretter
Och männen som kom och gick där,
Jag minns hur de vek med blickarna
Det var en Aspudden-sommar
barndomens allra sista sommar
Se upp för dörrarna, dörrarna stängs
Vi rusade framåt genom tunnlarna
Framåt
En sak har jag lärt mig
Livet är inte ute efter mig
Och en sak har jag fattat äntligen
Livet vill mig inget ont
Och det jag inte kan förändra
Det kan jag acceptera
Och det jag kan acceptera
Det är redan förändrat
Deras kyskåp som brummade
Expressens korsord och fotboll vid tre
Det fanns en tystnad mellan husen här
Som jag aldrig riktigt kunde leva med
Jag minns en Aspudden-sommar
Jag minns skarpt ljus mot gula fasader
och att jag redan var på väg mot något annat
Jag minns ett regn över tomma gator
Tommy, hör du mig?
Tommys mamma, hör du mig?
Tommy, hör du mig?
Tommys mamma, hör du mig?
Ja det var länge sen tanken föddes
att alla ska ha samma chans
Och vi stiftade nya vägar
Tills fattigdomen inte fanns
Men då sitter vi runt bordet
Dukat med allt det bästa i världen
Och några tar vad dom vill ha, medan
Andra inte förmår att lyfta armen
katrine
sjust
christinei
Nadja
2 comments
Comments feed for this article
21. april 2008 at 21:56 pm
sjust
Aprospos Steffen Brandt og sommer og sol: “og jeg var dig, og du var mig, og vi var her, en sommerdag for alt for længe siden.” Er hemmeligheden ved det musikalske handlerum måske, at musikken kan gøre det allermest banale smukt og det allersmukkeste banalt? Om det så også kan give politisk bid er en anden sag. Her et par eksempler på socialrealisme udsat for guitar og blokfløjte i min barndom: “når min far kommer hjem…” til hverdag, “mormors kolonihavehus” i weekenden og “vi voksne kan også være bange,” når det skulle gøre rigtig, rigtig ondt på den gode måde. Ingen tvivl om, at det er sange, der har sat sine lydspor, men er det bare baggrundsstøj, eller er det retoriske ytringer, der ændrer liv?
Musikken er vel primært epideiktisk – altså at sammenligne med en lejlighedstale – men er vi ovre i den tamme festtale i stil med onkel Bent til Ullas konfirmation, eller har musikken magt til ikke bare at bekræfte fællesskaber, men ligefrem at skabe dem og udstyre dem med nye handlemuligheder? Det spørger du også om i din første post om rock ‘n roll agency, Katrine, og jeg vil bare sige, at jeg synes, at det er et fascinerende spørgsmål, men jeg må indrømme, at jeg ikke har noget bud på et svar på det. Mens vi tænker videre over det, kan vi kun glæde os over, at “det er i dag et vejr, et solskinsvejr…”
23. april 2008 at 11:26 am
Christine
Jeg kan melde, at Niels Hausgaard i Tivolis Koncertsal i aftes leverede en fællesskabsbekræftende standup-festretorik, der i den grad var politisk. Mærkeligt gammeldags fredssange (a la “Min søn skal ikke lære at marchere i takt”), der var både opbyggelige og oprigtige, men sprogligt meget tunge og sentimentale, fungerede i kraft af de lange underspillede anekdoter og refleksioner om alt fra svigerfamiliens hund til irak-krigen, der kom indimellem, og som fik en god del af publikum til at græde af grin.
Vi var bestemt ikke ovre i onklen-til-Ullas-konfirmation. Der var billige vittigheder som fx at Mogens Camres ansigt nu engang egner sig bedst til radio. Men der var meget mere på spil. En konkret sang – også vendt imod Dansk Folkeparti – med omkvædet “Langballe, Krarup & Camre” fik følgende ord til indledning: “Ja, for nogle år siden udløste denne her sang hele to trusler på mit liv… så nu tager vi den lige igen… bare for at se, om noget har forandret sig”.